|
Sommarträffen |
|
| Författare: Caroline | |
| Inlagd: 12 apr kl. 17:23 | |
| Läst: 21581 ggr |
| Jag ökade farten för att inte bränna fötterna för mycket på den mörka sanden. "Bara några meter till så blir sanden ljusare och svalare". Jag njöt av den ljumma sommarvinden som blåste upp min lugg från pannan. Där borta…mellan en pojke på runt tretton år och en småbarnsfamilj finns en perfekt plats jag kan lägga ut min filt på och njuta av solen och vågornas skvalpande. Jag saktade ner farten och gick lugnt på den mjuka sanden mot platsen jag hade hittat. Plötsligt kände jag en vass smäll i bakhuvudet och föll ner på rygg. -herregud! Hur gick det? Frågade en mörk röst på bred amerikanska. -det är ingen fara, svarade jag medan jag försökte fokusera blicken. -kom så ska jag hjälpa dig upp. Jag såg den röda frisbeen han hade i handen och förstod att det var den jag hade fått i huvudet. -förlåt så hemskt mycket, sa han med en menande ton. -ingen...,jag fick syn på hans mörka djupa ögon… -fara. Jag hörde inte när han bad om ursäkt flera gånger om och frågade hur det var med mig. Allt jag lade märke till var hans mystiska ögon och hans läppar, som jobbade för att få fram dem rätta orden. Utan att jag riktigt vet hur, så satt jag bara en liten stund efter på hans badlakan lite närmare vattnet. Platsen jag hade sett ut för en stund sen var redan glömd. Det jag var intresserad av nu, var killen som satt framför mig och just frågat om mitt namn. -S…Sara, sa jag generat. -Jack svarade han utan att jag ens hann fråga. -Var kommer du ifrån? Jag hör att du inte kommer från USA. -Sverige, svarade jag snabbt och mer säkert denna gången. Nu satt vi i en lång diskussion om in semester här i North Carolina. Det jag inte hann berätta, var att detta var min sista semesterdag. Jag skulle hem dagen efter kl 13.00. Han presenterade sin syster Janet som var på väg att gå hem. Han sa att han egentligen också skulle hem, men ville stanna ett tag till för att solen antagligen skulle lysa länge idag. Han frågade om jag ville ha glass. Jag svarade ja med ett stort leende. Vi gick tillsammans till glasskiosken och sprang över den mörka sanden som jag gjorde innan. Vi fick äta glassen snabbt innan den smälte. När vi var mätta och glada tyckte vi att det var lagom för att ta ett dopp i det salta vattnet. Stranden blev glesare och glesare på folk, men det kändes bara skönt. Det va jätteskönt att ta ett dopp och simma runt lite. Vattnet var lite kallare än väntat men ändå väldigt skönt. När jag låg och flöt på vattenytan och blundade, passade Jack på att dra mig i foten och retas. Jag skrek så det bubblade under vattnet. När han drog upp mig igen hade han en mer lekfull blick än han hade haft när han senast fick dra mig upp på fötter. Nu märkte jag hur nära varandra vi stod. Skratten tystnade och det blev en ganska pinsam situation, men ingen utav oss flyttade på sig. Eftersom jag blev så generad bröt jag genast tystnaden genom att säga att jag fryser lite. Kanske var det ingen bra ide att bryta en pinsam situation med eftersom han genast efteråt tog tag i mig och gav mig en stor varm kram. Men det var inte så pinsamt längre. Det enda som kändes dumt var att jag bara hade hittat på att jag frös. Här stod jag och kramade en kille jag knappt kände på en strand i USA när jag ska hem dagen efter, men det kändes på ett sett som att jag hade känt den här killen i evigheter. Det var det som gjorde att jag inte ville släppa taget. Plötsligt hoppade han till och tog tag i mig för att inte ramla. Jag skrattade när jag såg krabban som höll ett stadigt tag om hans lilltå. Jag hjälpte honom att få bort den och sprang upp på stranden med honom i handen. Vi tog med oss våra badlakan lite längre upp på stranden och satte oss tätt intill varandra och tittade på solen som höll på att gå ner. Det kändes så overkligt att sitta här på en strand på andra sidan Atlanten bredvid en underbar människa. Det var som i en dröm. Jag kände hur Jack sakta men säkert sökte efter min hand. Jag kände mig så otroligt trygg. Just nu hade jag en så stor lust att lägga mig i hans famn och känna hans hjärta dunka mot min kropp. -hur länge ska du stanna här? Hörde jag Jack fråga. Det var den frågan jag helst ville att han inte skulle ställa. Jag ville njuta av den lilla tid vi hade tillsammans så länge som möjligt. -jag åker imorgon, sa jag ganska tyst. Han förstod att jag ville ta vara på den tid vi hade kvar tillsammans och ställde inga fler frågor om det. Oväntat lade han sin arm om mig och tittade mig djupt in i ögonen. -jag vet inte hur du känner…men jag är i alla fall säker på att jag aldrig känt så här starkt för någon person i hela mitt liv, sa han på ett sätt att jag förstod att han menade allvar. Jag visste inte hur jag skulle förklara dem känslor jag hade för honom och det behövde jag inte göra heller. Han förstod att jag kände likadant och böjde sig fram med den djupaste blick jag någonsin sett. När våra läppar möttes spreds alla känslor runt i min kropp. Det ögonblicket kommer jag aldrig glömma. Jag grät på vägen tillbaka till hotellet. Att ta farväl av livets underbaraste dag var väldigt svårt. Men även om jag vet att jag kanske aldrig kommer träffa honom mer, så ångrar jag ingenting. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta…Jack. |