|
Att dressera en kvinna, del 5 |
|
| Författare: Peter L (petersmejlbox@hotmail.com) | |
| Inlagd: 1 mar kl. 16:55 | |
| Läst: 10698 ggr |
| - Jag skulle också behöva gå på toaletten, sa hon försynt när jag kom tillbaka efter mitt besök. Vi satt och tittade på TV, Ann-Sofie på golvet och jag sittandes i en av fåtöljerna. Det var sent nu och vi hade under kvällen avslutat en middag. Jag tog fram en stor glasskål som jag innan placerat under sidbordet bredvid min fåtölj, ställde ner den på golvet och sa ”Varsågod”. - Du inbillar dig väl inte att jag....?? - Är det så att det inte passar så slipper du. Men vad du tänker göra istället är ditt problem, för på toaletten får du inte gå. Jag gick över till henne och fyllde på hennes glas till bredden med cider. - Var nu en duktig flicka och töm ditt glas. - Fan ta dig. Jag tar väl skålen då. - Nej inte förrän du tömt ditt glas. Jag förstod nu att hon var rejält kissnödig. Det hade nämligen inte behövts mycket övertalning. Irriterat tog hon upp glaset och försökte tömma det så snabbt som möjligt. Men jag kunde också se att hon slängde oroliga blickar på glasskålen där den stod på golvet och väntade på henne. Själv satte jag mig på kanten av soffbordet så att jag hade glasskålen mitt framför mig på golvet. När hon fått i sig allt i glaset frågade jag henne om hon skulle vara snäll. Med blicken i golvet svarade hon att hon skulle vara det. Jag beordrar henne att ställa sig bakom skålen, sedan fick hon dra upp sin klänning. Jag instruerade henne: Hon skulle sätta sig på huk över skålen. I sin hukande ställning skulle hon sära på benen så mycket hon bara kunde för att könet skulle vara fullt blottat. Hennes händer skulle varken få röra skålen eller golvet, utan de skulle hon hela tiden hålla på knäna. Hon skulle inte få uträtta sina behov förrän jag hade sagt ”var så god” och därefter gett mitt ”nu”. Jag är ingen större älskare av det som kallas ”wetsex”, däremot gillar jag, och använder mig gärna av den förnedrande effekt det kan ha på en kvinna att tvingas uträtta sina behov inför mig. Nu satt hon redo och tittade upp mot mig. Iförd den svarta klänningen uppkavlad runt midjan och de svarta strumporna som slutade uppe på låren och blottade ett rakat kön. Hon väntade snällt på att jag skulle ge mitt tillstånd för henne att bli av med sitt trängande behov. - Var så god, din snuskiga lilla slampa... Hon tittade upp mot mig med stora ögon. Andades. - ...nu kan du tömma dig! Hon slappnade av i kroppen och strålen sköt ner mot skålen med full kraft. Men Ann-Sofie hade missbedömt sitt läge över skålen. Strålen träffade inte mitt i, utan högt upp på kanten. När hon ströp flödet, för att kunna ändra sitt läge, stegrade sig strålen och sköt iväg en liten kaskad som gick i en båge över kanten på skålen och landade på golvet mellan mina ben. Det inträffade överraskade henne så mycket att hon började vingla på sina höga klackar. För att rädda balansen blev hon tvungen att ta ner ena handen från knät och sätta den i golvet snett bakom sig. Jag kände mig tvungen att gripa in och ställa situationen till rätta. Jag böjde mig fram och tog ett kraftigt tag om hennes nackhår samtidigt som jag vred upp hennes ansikte för ögonkontakt. Jag tittade henne i ögonen och sa lugnt att nu börjar vi om från början. Hon rättade till sig genom att flytta fötterna några centimeter bakåt. Sen var hon tvungen att böja överkroppen mer framåt för att få strålen i skålen. Jag höll henne hela tiden i nackhåret för att kunna behålla ögonkontakten. Nu stod hon åter redo och väntade på mitt tillstånd. Det var mer panik i ögonen nu. Jag förstod att det måste trycka på rejält. Att vara fruktansvärt kissnödig och bara få släppa iväg lite grann, för att sedan bli tvingad att hålla inne med resten, frestar på. Hon andades snabbt och stötvis med öppen mun och vidgade näsborrar. Jag gav henne mitt tillstånd och hennes ansiktsdrag slappnade av, strålen sköt återigen ner mot skålen och nu träffade hon bättre. Jag släppte taget om hennes hår och rätade på mig. Jag lät henne sitta kvar extra länge när hon var klar. Hon tittade nu hela tiden ner i golvet och jag förstod vad hon kände. Att tvingas uträtta sina behov på golvet framför mig när blåsan var full gick väl an, våra mest grundläggande behov tar alltid överhand, men nu när friden inträtt och trycket släppt fanns bara skamkänslan över det inträffade kvar. Hon hade åter trotsat och satt sig emot, det skulle behövas smisk på hennes nakna stjärt. Först skulle hon få torka upp på golvet efter sig och även tömma och diska skålen. Men sen smisk. Jag bestämde att rottingen var nog det som skulle behövas. Ilskna kyssar på bara skinkor som ställer till rätta och fostrar. *********************** Jag kom på henne med att ligga i soffan. När jag kom hem för kvällen låste jag upp och öppnade ytterdörren. Jag klev in i hallen och skulle precis hänga upp min jacka på en galge när jag skymtade Ann-Sofie i ögonvrån. Hon befann sig halvvägs upp ur soffan och hon tittade på mig med uppspärrade rädda ögon. Jag hade kommit på henne när hon låg och sov. TV’n stod på, så jag förstod att hon hade legat och tittat på något program, men somnat. Titta på TV får hon göra när hon är själv, men hon får aldrig under några som helst omständigheter sitta i vare sig soffan eller i någon av de båda fåtöljerna. ”Åh nej”, fick hon ur sig samtidigt som hon sprang in i arbetsrummet och stängde dörren. Det här var inte bra. Det här var absolut inte bra. Hon hade här trotsat mot en av mina regler, visat prov på olydnad. Jag har förklarat för henne att jag kräver disciplin och varje snedsteg kommer att bestraffas. Det här var ett mycket grovt snedsteg och straffet måste bli därefter. Jag ringde i en liten klocka. Hon öppnade dörren och ställde upp sig lite osäkert i dörren. - Kom in, sa jag. Du befinner dig inte i dressyr, så det är bara att komma in i rummet. - Förlåt mig, försökte hon samtidigt som hon kom fram och försökte lägga armarna om min hals. - Det du gjorde i kväll var mycket dumt, sa jag samtidigt som jag fångade upp hennes handleder och bände ner armarna. - Snälla. Förlåt jag ska inte göra om det, pep hon ynkligt. Men jag kunde inte nöja mig med ett litet ynkligt förlåt. Här behövdes helt andra tag för att visa vad hon får göra och inte göra. Jag gav henne instruktioner om hur hon skulle klä sig och sedan sa jag åt henne att gå in på arbetsrummet. Jag hade också informerat henne om att när jag sedan ringde i den lilla klockan så skulle hon komma ut för att ta emot sitt straff. Och under bestraffningen så skulle hon lyda under samma regler som under en dressyr. Jag gick ut i badrummet för att tvätta av mig. Den lilla klockan ringde och Ann-Sofie ställde upp sig i dörröppningen. Hon hade en kort, tajt kortärmad topp i svart på överkroppen och svarta strumpor som slutade högt uppe på låren. På fötterna hade hon sina röda stilett klackade pumps. - Kom fram till mig, sade jag. Hon tog två steg fram sedan hejdade hon sig med ett ”Åh nej, förlåt”. Hon hade börjat gå utan att jag givit mitt ”nu”. Hon var nervös och osäker inför det som skulle ske, det förstod jag. Med tiden kommer du att bli trygg i mina regler, tänkte jag. Men det tar tid verkar det som. - Du trilskas och sätter dig på tvären hela tiden. Du gör det knappast lättare för dig, fortsatte jag. Kom över hit ...nu, sa jag sedan. Nu vänder du dig om och lägger händerna på ryggen. Hon gjorde som hon blev tillsagd och stod med ryggen mot mig där jag satt i en av fåtöljerna. Jag tog fram två läderremmar som jag spände fast runt hennes handleder. - Luta dig fram, ta stöd med händerna i bordet. Lyft vänster fot, nu. Hon gjorde som jag sa och jag kom åt att sätta en liknande läderrem runt hennes vrist. Sedan gjorde jag om proceduren med höger fot. - Nu sätter du dig ner på knä. Jag tog fram hundhalsbandet och satte det på plats och drog åt. Hon flämtade till lite när halsbandet slöt sig tätt kring hennes hals. Jag hakade fast kopplet i en av ringarna i nacken på hennes halsband. Jag beordrade upp henne i stående samtidigt som jag hjälpte till genom att dra i kopplet. Efter det ledde jag bort henne till mitt matsalsbord. Bordet är för fyra personer och jag ställde henne mot ena långsidan. Beordrade henne att ställa sig mer bredbent. Därefter böjde jag mig ner och satte fast en liten kort rem i bordsbenet, i andra änden på remmen fanns en liten karbinhake som jag fäste i en ring i läderremmen runt hennes vrist. Att behöva böja mig så här bakom henne där hon stod kändes inte alls bra, men vad skulle jag göra? Hon måste ju spännas fast. Jag kunde inte då veta att detta förnedrande jobb skulle lösa sig själv framöver. Jag gjorde om samma sak med andra benet. Jag satte en lång rem i halsbandet i en ring som befann sig under hennes haka. Gick runt bordet och drog till i remmen så att hon blev liggandes på mage över bordsskivan. Under bordet hade jag satt fast en lite hake som jag kunde låsa remmen med. Därefter tog jag tag i hennes ena arm, där hon låg med händerna uppe vid hakan, och vred ner den så att den kom att ligga snett bakåt ut med hennes kropp. Satte en lite kort rem runt bordsbenet, strax under bordsskivan, och därefter fäste jag karbinhaken i en ring i läderremmen om hennes handled. Proceduren gjordes om med andra armen. Hennes ögon band jag för med en svart bindel. Då var jag äntligen klar. Ann-Sofie låg nu vikt över bordsskivan på mage med fötterna kvar i golvet, armarna pekade snett bakåt och benen var särade. Hennes huvud hade jag vänt så att hon hade ansiktet åt vänster. Jag är högerhänt och vill ha koll på hennes reaktioner när hon tar emot mina gåvor. Hennes underbart rundade stjärt såg mycket inbjudande ut där hon låg fastspänd och helt utlämnad. Jag såg att hon gjorde ett försök att lyfta högerfoten, men remmarna var mycket korta, så det enda hon lyckades med var att lyfta lite grann på den skyhöga klacken. - Nej du ska stå alldeles still din lilla olydiga slyna, sa jag. Jag ska nu lära dig att dansa och jag kommer att hålla takten med min taktpinne, sa jag med rottingen i handen. Du kommer att få 20 stycken - Åh nej, pep hon. Jag svarade inte utan satte på musiken i stället. Det var en instrumental låt med mycket rytm och trummor. Jag vred upp volymen lite till så att musiken fyllde hela rummet. Jag hade rottingen beredd i högerhanden och fjärrkontrollen till stereon i vänsterhanden. Jag såg ner på hennes vita skinkor som oroligt skruvade sig i sidled. Musiken pumpade på. Jag tryckte på fjärrkontrollens paus knapp. Tystnaden i rummet blev total. Samtidigt hade jag börjat min sving med rottingen som nu kom rusande genom luften med ett vinande och landade med kraft över hennes båda skinkor. Smällen var hög och Ann-Sofie skrek till. Hon riste där hon låg på bordet och drog med armar och ben, men remmarna höll henne obevekligt kvar på plats. När hon hämtat sig lite satte jag åter igen på musiken och lät den gå en lång stund. Tryckte på paus knappen, musiken tystnade och rottingen gjorde åter sitt besök över hennes stjärt. Ann-Sofie skrek. Andra rappet hade varit hårdare. Musiken startade igen för att gå några takter. Jag tryckte för tredje gången på paus knappen. Musiken tystnade. Ann-Sofie spände sin kropp för att ta emot rottingen. Men inget hände. Jag stod helt still och var alldeles tyst. Ann-Sofie började stöna och gnälla, hon vred och putade med stjärten. - Nej du kan inte göra så här mot mig, skrek hon förtvivlat. Jag såg att hon böjde vänster ben lite för att försöka lyfta foten från golvet. Då landade jag två snabba, kraftiga rapp med rottingen. Det första rappet tog över båda skinkorna det andra tog längre ner på låren. Ann-Sofie skrek rakt ut. Hon vred sig och riste spasmiskt i hela kroppen. Remmarna höll henne på plats. Då kom det jag nästa hade förstått skulle komma. - Guuuuuuult!, skrek hon. När vi inledde vårt förhållande på allvar hade jag gett henne två säkerhetsord, gult och rött. Gult betydde att hon närmade sig gränsen för det hon klarade av. Rött däremot betydde att jag skulle sluta omedelbart med det vi höll på med. Det var hennes livlinor och hon skulle bara använda sig av dem i yttersta nödfall. Särkilt livlinan rött, använde hon sig av den så innebar det mer eller mindre att vårt förhållande skulle ta slut. Att ge sin kvinna smisk är ett ansvarsfullt jobb. Det gäller att hela tiden känna var man har henne, att veta i vilket stadium hon befinner sig i. Jag hade drivit henne väldigt långt nu, det visste jag. Normalt när jag delar ut smisk brukar jag börja lätt för att successivt öka kraften i smiskandet, på så sätt hinner kvinnan vänja sig. Nu hade jag börjat direkt med kraftiga rapp. Det hade varit medvetet. Dels för att visa henne att jag menade allvar med mina regler, dels för att se var hennes gränser låg. Hon hade inte använt sitt säkerhetsord enbart för smärtans skull, jag hade långt ifrån använt all den underbara kraft som finns i rottingen, utan den ovana kombinationen att ligga fastspänd med förbundna ögon helt utlämnad och ta emot smisk hade blivit för mycket för henne. Jag tog av henne ögonbindeln. Hon låg kvar med ansiktet åt vänster. Hennes ögon var tårfyllda och hon snyftade. Mycket på grund av förnedringen att ha kapitulerat, att ha behövt använda sitt säkerhetsord. Hade jag gått för långt? Det är mitt jobb att styra min kvinna och jag måste hela tiden ha full kontroll på hennes reaktioner. Det är min uppgift att ta henne till nya höjder, inte att få henne att kapitulera. Jag var inte helt nöjd med den uppkomna situationen. - Du har 16 stycken kvar, sade jag. - Neej du får inte, jag klarar det inte, snyftade hon. - Du kommer med tiden lära dig att jag alltid håller vad jag lovar. Detta kommer också att bli en trygghet för dig på sikt. Jag har lovat dig 20 och du ska få 20. - Nej, nej, var det enda hon fick framsnörvlande. - Du får själv välja när du vill ha dem. Nu, om tio minuter, en timme, du bestämmer. Jag kommer att dela ut alla i en följd. Jag kommer att gå ut löst för att sedan öka kraften. - Nej, nej åhhh, nej. Hon snyftade och grät lite med skakande axlar. Jag sade ingenting utan stod helt stilla bakom henne. - Jag tar dom nu, sa hon snyftande efter en stund. - Duktig flicka, svarade jag. Jag ställde mig snett bakom hennes. Hon spände sin kropp, gjorde sig redo för rottingens besök. Hon andades snabbt och stötvis. Jag landade första rappet över hennes båda skinkor. Kraften hade varit svagare än de hon hade tagit emot hittills. Hon stönade. Andra landade med ytterligare lite mer kraft. Hon pep till lite. Nummer tre kom tätt efter, längre ner på låren. ”Aj” kom det över hennes läppar. Det riste och drog i hennes remmar. Nummer fyra följde med ytterligare kraft, denna gången tillbaka över båda skinkorna. Med nummer fem var kraften i rappen åter på samma nivå som innan pausen. Hon vred sig och skrek. Nummer sex landade nere på låren. Hon ryckte och slet i sina remmar men utan möjlighet att komma loss. Men jag märkte att hon släppte taget om sig själv på ett helt annat sätt. Hon tog emot rottingen nu, nästan välkomnade den. Nu landade rottingen med ökande kraft omväxlande på hennes skinkor och lår. Hon skrek och slet där hon låg på bordet. Men skriken var annorlunda nu. Hon hade lyft sitt huvud så gott det gick och tittade rakt fram. De sista tre rappen hade hon tagit emot med putande rumpa och skrikit ”Jaaaa” med fast stämma allt vad hon kunde rätt ut i rummet. Jag hade givit dem med vinande kraft över båda skinkorna. Nu låg hon åter med huvudet på sidan vilandes mot bordets yta. Hon grät och skrattade om vart annat och släppte ifrån sig små ”ja”. Hon hade klarat av det. Hon hade inte behövt använda sitt säkerhetsord och hon hade varit uppe på höjder hon aldrig varit förut. Jag släppte loss henne. Man får aldrig bli mjuk mot sin kvinna utan hela tiden följa de regler man satt upp för henne. Aldrig göra avkall på protokollet. En kvinna bör ställas mot väggen efter smisk, men det är inget måste. I det här läget lät jag henne slippa. Jag vet att hon tycker det är jobbigt och efter denna session så trodde jag nog meddelandet hade gott hem ändå. Man är ju ingen sadist. Istället fick hon sitta på knä på golvet, med sitt huvud i mitt knä. Armarna hade hon på ryggen med handflatorna vända utåt, vilandes på sina ömmande, rödrandade skinkorna. Hon lovade snyftande att hon ALDRIG, ALDRIG mer skulle gå upp i soffan eller i fåtöljerna. Och jag visste att hon ALDRIG, ALDRIG skulle göra det heller. Hon hade beordrats in i arbetsrummet och låg nu med rumpan i vädret i gästsängen som är hennes vid sina besök. Hon stod på knä men med huvudet nere i madrassen, ansiktet var vänt åt ena sidan. Händerna låg nedåt ut med sidorna av hennes kropp och handflatorna var vända uppåt. Jag ställde mig på knä bakom henne i sängen. Jag inspekterade hennes stjärt och lår. Rottingen hade tecknat ilsket röda ränder i hennes vita hull. Men det hade inte gått hål på skinnet, jag kände mig stolt. Att ge sin kvinna smisk handlar inte om att skada, utan man ger det av kärlek. Jag tog fram oljan jag haft med mig och började smekande smörja in hennes ömmande stjärt och lår. Min behandling var lång och hon stönade högt hela tiden. Sedan tog jag tag i hennes nackhår så att hon blev stående på knä med mig tätt bakom. Jag vred hennes huvud så att jag kom åt att kyssa hennes mun över hennes axel. Hon besvarade kyssen girigt och hennes tunga letade sig djupt in i min mun. ***************************** Tiden hade gått och Ann-Sofie hade blivit en mycket läraktig och lydig kvinna. Jag har sett prov på par, där de i sina förhållande skriver något sorts inbördes kontrakt och sedan kallar det ”slavkontrakt” eller något annat krystat. Jag har aldrig förstått meningen med detta. Varje tänkande människa förstår ju att detta papper aldrig skulle hålla rent juridiskt. Och vad är då meningen med det? Är det så att man som man och ledsagare känner ett behov av ett lite papper att kunna komma springandes med när kvinnan inte gör som man tänkt sig, ja då har man inte kontroll. Regler, förordningar och hela den värld man skapat åt kvinnan ska finnas i hennes medvetande. Det är där det ska finnas lagrat och då med fördel i den del av hjärnan som styr hennes reflexer. Vi satt på restaurangen och hade precis avslutat en delikat middag när jag ställde fram den lilla asken på bordet. Ett halvår hade gått och Ann-Sofie hade lärt sig leva som min kvinna. Alla de praktiska bestyr med att avsluta hennes liv i Östersund och flytta ner till Stockholm hade vi klarat av. Som min kvinna skulle hon inte få äga något, det var jag som ägde henne. Hennes säkerhetsord skulle hon få lämna ifrån sig, de skulle vara onödiga, de var jag som nu ansvarade för henne. Som min kvinna skulle hon däremot få bära mina ringar. Ett tecken på att vi hörde ihop. Ann-Sofie lyfte på det lilla locket och tittade med stora ögon ner på de båda ringarna. De var inte av 24 karats guld och de var heller inte menade att bäras på fingrarna. Hon tittade upphetsat upp mot mig med ett litet leende på läpparna. Ringarna var av kirurgiskt stål och de skulle bäras mellan benen, en i vardera inre blygdläpp. Ett tecken på att jag ägde henne. ****************************** Vi befann oss nu i ett arbetsrum lite längre in i studion. ”dra upp klänningen och sätt dig upp på bordet”, sade mannen som skulle utföra jobbet. Han hade presenterat sig som Tommy. Tommy var stor och lång med en rejäl kulmage. Han hade ett tunt långt hår som var samlat i en hästsvans och högst upp på hjässan fanns en kal fläck. Armarna var tatuerade ända ner till handlederna. Ann-Sofie tittade frågande på mig. Jag satt helt stilla på en stol bredvid utan att göra en min. Hon drog upp klänningen och satte händerna på det höga arbetsbordet för att med ryggen mot det kunna häva sig upp. Hon missbedömde kraften som behövdes och kom inte upp. Tommy gick fram till henne. Tog tag i henne under armarna, lyfte upp henne som om hon vore en lite docka och satte ner henne på bordsskivan. Han hade inte gjort en min över att Ann-Sofie varken hade trosor eller hår under klänningen. Han hade säkert varit med om en hel del förut, tänkte jag. Sedan fick Ann-Sofie lägga sig ner på rygg och dra upp och sära på benen. Hon låg med huvudet vänt åt mitt håll och tittade mig i ögonen. Tommy satte sig tillrätta på en hög pall och gjorde sig redo. Ann-Sofie knep ihop ögonen och öppnade munnen lite, ett svagt stön kom över hennes läppar. Första ringen satt på plats. Hon öppnade ögonen igen och fortsatte att titta på mig. Hennes andhämtning var nu lite snabbare. Tommy jobbade snabbt och effektivt vidare mellan hennes ben. Inte första gången han gör detta, såg det ut som. ”Aj, aj” kom det över Ann-Sofies läppar. Det ryckte spasmiskt i hennes båda ben, den andra ringen hade tydligen gjort lite ondare. ”Så ja, nu är det snart klart”, sade Tommy lugnande. Ann-Sofie öppnade sina ögon igen, som nu var blanka. Hon log mot mig. Ringarna var på plats och hon hade varit en duktig flicka. Tommy avslutade jobbet och Ann-Sofie fick sedan sina skötselråd och instruktioner för läkningen av Tommy. Vi gick ut ur arbetsrummet och fram till kassaapparaten. Jag betalade och fick tillbaka växel. Tommy och jag hade ett kort samtal om ingenting, sen var det tack och adjö. Jag sade åt Ann-Sofie att komma med. Hon stod i bakgrunden och tittade i golvet. Hon hade stått där och lyft sina fötter prövande, som om hon ville testa hur det kändes att gå med sina nya smycken. När vi satt i bilen instruerade jag henne att hon inte skulle ta ringarna för givna. Hon skulle få jobba varje dag för att visa att hon var värd att bära dem. Och skulle det vara så att jag en dag gjorde bedömningen att hon inte längre skötte sig så skulle de avlägsnas. Hon lovade mig att hon aldrig skulle göra mig besviken. Jag stannade vid en tunnelbanenedgång. Räckte över hennes handväska. I den fanns det nödvändigaste hon skulle behöva den närmaste tiden. Jag förde upp min hand och smekte hennes kind och sedan kysstes vi. Hon klev ur bilen för att kunna ta tunnelbanan till min lägenhet. Själv skulle jag vidare till Arlanda för att där sedan ta ett flyg till en konferens. Med lite semester och några rundor golf i anslutning till konferensen skulle jag bli borta en dryg vecka. När jag kom hem skulle vi börja vårt nya liv tillsammans, som man och kvinna. *************************** Jag öppnade dörren till lägenheten, tände lampan i hallen, det var tyst och stilla. Jag tog av mig kläderna och gick in i badrummet för att tvätta av mig lite efter den långa resan. Därefter gick jag in i köket, tände lampan över köksbordet och tog ett glas vatten. Jag stod och tittade ut genom köksfönstret samtidigt som jag sakta drack mitt vatten. Ute var det mörkt, det var sen kväll. I vardagsrummet var det också släckt, bra så skulle det vara. Jag tog fram den lilla klockan och ringde kort i den. Dörren till det som förut hade varit mitt arbetsrum, men som den senaste tiden också hade fungerat som sovrum, öppnades. Ann-Sofie uppenbarade sig i dörröppningen. Hon stod nu helt still med rak rygg. Fötter och ben tätt ihop. Axlarna var nerdragna, avslappnade och något tillbakadragna. Magen var indragen och brösten strävade framåt. Armarna hängde ledigt vid hennes sidor. Huvudet bar hon högt. Hon hade intagit sin grundposition. På överkroppen hade hon en svart, tajt topp som slutade vid naveln. Benen var klädda med svarta stay-ups som gick ända upp till grenen. På fötterna hade hon sina röda högklackade pumps. - Kom fram till mig ...nu, befallde jag. Hon neg djupt och gick därefter värdigt fram mot mig. Stannade, formerade effektivt sin kropp i grundpositionen och stod sedan blick stilla. - Vänd dig om och gå därefter ner på alla fyra och tryck ansiktet mot handlovarna. Hon stod kvar utan att göra en ansatts att röra sig. - Nu, sa jag. Hon neg djupt, vände sig om och intog den befallda positionen. Jag satte mig ner på kanten av soffbordet så att jag befann mig alldeles bakom henne. Jag kunde inte låta bli att känna en viss stolthet över min egen förmåga att ha uppnått denna fulländade disciplin. Nu stod hon på knä med sina härligt rundade skinkor rätt upp i luften. Hon hade gått ner på armbågarna för att kunna trycka ansikte mot handlovarna. Armbågarna pekade 90 grader ut från var sida av kroppen, helt enligt det hon lärt sig av mig. - Sära på benen och svanka ...nu. Hon öppnade upp sig ännu mer för mig. Jag tänkte tillbaka på det senaste halvåret. Allt arbete som jag lagt ner hade nu gett resultat. Ann-Sofie hade varit mycket läraktig när hon väl hade kommit till insikt om sina behov. För knappt en månad sedan hade vi varit på en fest. Det hade varit ett cocktailparty med mat och dryck som intogs stående. Jag hade där bett henne fylla på mitt glas. Hon hade reflexmässigt gjort en djup nigning och var precis på väg att vända sig om för att utföra det jag sagt när hon hejdade sig. Hon hade kommit på att vi inte befann oss hemma utan på en fest med en massa människor runt omkring oss. Hon hade gett mig ett förläget leende och jag hade lugnt besvarat det. Sedan hade hon vänt sig om för att gå bort mot borden med de framdukade förfriskningarna. Jag hade inte brytt mig om att titta efter om någon annan hade sett vad som just hade skett. Det skulle säkert ha sett lite underligt ut för en utomstående betraktare. Istället hade jag tittat efter henne där hon gått efter dryck till sin herre. I det ögonblicket förstod jag att hon redan hade gått mycket långt in i sin nya värld, utan möjlighet att längre varken kunna eller vilja återvända. Nu stod denna kvinna på knä framför mig med sin stjärt och sitt kön fullt blottat. Mina ringar som hon nu bar i sina inre blygdläppar syntes tydligt i hennes slätrakade sköte. Det såg bra ut. Jag böjde mig fram och drog lite prövande i båda ringarna. Det hade läkt fint. Jag kände stolthet och respekt för denna kvinna som nu hade gett mig allt hon hade. Hon skulle nu vara min och jag kände det stora ansvar som vilade på mig - att lotsa denna kvinna genom hennes liv. Min kärlek för henne var gränslös. Jag hade nu bara ett problem. Vad skulle varelsen heta? petersmejlbox@hotmail.com Fortsättning följer... |