|
Flickan från ”andra sidan”. Del 10. |
|
| Författare: Sir Göte Borgare (gote_borgare@hotmail.con) | |
| Inlagd: 11 jan kl. 20:57 | |
| Läst: 6119 ggr |
| Del 10. Av. Sir Göte Borgare. Förord. Som du ser är detta del tio, och har du inte läst tidigare delar ännu rekommenderar jag att du gör det först. Naturligtvis finns det inget tvång på att du gör det, men för sammanhangets skull är det bäst, då allt är sammanlänkat i en lång berättelse. Så får hon syn på plåstret som Johan har lagt på bordet. – Vad är det? – Ett vattenfast plåster som jag tänkte att du skulle ha över såret så att det inte syns. – Vad är ett plåster? – Det är något som man sätter över sår för att man inte ska få smuts i dem. – Mamma knöt alltid en trasa över såren. – Det ser väl inte något vidare ut med en trasa om kroppen när du skall bada. – Neej, men hur gör man med det då? – Sätt på henne det, Göte. – Nej, det får du göra själv. – Får jag röra vid dig, Karin? Johan låter väldigt ängslig när han frågar. – Ja, det är klart att du får, fnissar Karin. – ”Vad fnissar du åt nu då,” tänker jag. – ”Åt Johan, fnissar Karin vidare, för han är så nervös för att röra vid lilla mig”. Jag ser att Johan är så nervös att han skakar. Det är knappt att han får av skyddsplasten från plåstret, så darrar han. – Skärp dig Johan, skrattar jag. – Lätt för dig att säga, mumlar Johan, jag har aldrig plåstrat om ett spöke tidigare. – Då får du vänja dig, för hon flyttar in här på gården hos dig när jag flyttar till stan. – VA! Vad fan säger du? Johan håller på att ramla baklänges av ren förskräckelse. – Ha, ha, ha, gick du på den lätte! Jag ligger på gräsmattan och håller mig om magen medan jag vrider mig av skratt åt Johans min. – FAAN, säger Johan med eftertryck, och dig har jag blivit kompis med. – Tycker du inte om lilla mig, fnittrar Karin förtjust. – Jodå, säger Johan med ett lättnandens skratt, du är så söt så dig tycker jag om, men om det inte varit för att det var det sista plåstret jag hade hemma så hade jag satt det över Götes stora trut! Fortfarande skrattande sätter jag mig i hammocken och säger till Johan: – Plåstra nu om Karin så vi hinner ner till badet innan solen går ner. – Fan ta dig, skrattar Johan. Ser du hur jag darrar nu tack vara dig. – Det är inte min skuld att du darrar, det är Karin som påverkar dig. – Hi, hi, hi, lilla jag får en stor stark karl att darra, fnittrar Karin. Med skakande fingrar sätter Johan plåstret över Karins sticksår, och när han är klar säger han: – Det kändes precis som när jag plåstrade om ungarna när dom var mindre. – Ja, vad hade du väntat dig? – Jag vet inte säkert, hon är ju trots allt ett spöke. – Vad var det mer du hade med dig Johan, avbryter Karin. – En badrock jag hade tänkt att du skulle ha på dig fram och tillbaka genom skogen så inte myggorna äter upp dig. – Myggorna tycker inte om spöken, så jag får vara ifred, fnissar Karin, men jag tar gärna på mig den ändå för jag känner mig så naken i den här lilla baddräkten. När vi kommer ner till stranden tittar Karin sig nyfiket omkring och konstaterar att dom flesta tjejerna verkligen har lika små baddräkter som hon har, och en del ändå mindre, precis som jag och Johan har sagt, och många av dem som ligger där och solar sig är utan överdel. Förvånat säger hon: – Du lurades inte Göte, flickorna har verkligen så små baddräkter, och många har inget över brösten heller. – Varför skulle jag lura dig om det? Och hur skulle jag kunna förresten? Du ”ser” ju mina tankar direkt. – Jag vet inte, men jag trodde inte att någon vågade visa sig ute med så lite kläder på sig. Vi hittar en plats en liten bit ifrån den värsta trängseln, och där lägger jag våran filt. Innan Karin tar av sig badrocken tittar hon sig skyggt omkring, men när hon ser att ingen tycks ta någon notis om henne låter hon den falla, varefter hon snabbt lägger sig ner på mage. Jag visslar uppskattande och hon piper: – Göte, dumma dig inte nu, medan hon sträcker sig efter badrocken. – Förlåt älskling, skrattar jag medan jag drar badrocken utom räckhåll för henne, men jag bara måste få reta dig lite. – Jag älskar dig. Även om vi har lagt oss lite avsides ligger vi inte längre bort än att dom lokala ”strandraggarna” kommer strykande för att kolla in Karin, och det märker hon naturligtvis, för hon tittar frågande på mig och viskar: – Varför går dom bara fram och tillbaka så här framför oss? – Dom tycker du är en liten sötnos och vill kolla in dig lite extra, och så vill dom se om dom har någon chans hos dig. – Det har dom inte. Jag älskar bara dig! – Jag vet sötnosen min, men det kan ju inte dom veta. – Låt dom titta då. När vi har solat en stund går vi ner och badar och Karin plaskar runt i vattnet så att det skvätter om henne. – Vi går ut på lite djupare vatten, säger jag. – Jag kan inte simma. – Vi går inte längre än att du bottnar. – Det gör egentligen inget, för jag behöver inte andas heller. – Varför gör du det då. – Bara för att det ska se naturligare ut. – Bra tjejen, du tänker till och med längre än mig. – Hi, hi, hi. Ja, det kan ju inte vara så svårt. – Håll snattran, din näbbgädda. – Hi, hi, hi. – Det var mycket bättre i början innan du var så uppnosig. – Jag är sådan bara för att jag älskar dig. – Och så låt bli att skylla på mig. – Hi, hi, hi. Jamen, det är ju sant. Jag älskar dig verkligen. – Och jag älskar dig. Ditt odjur! Under tiden vi har pratat har vi kommit så långt ut att vattnet når upp till halsen på Karin, och jag för upp bikiniöverdelen så jag kommer åt att smeka tuttarna. – Nej, låt bli, fnissar Karin. Någon kan ju se vad du gör. – Hur skulle dom kunna det här under vattnet? – Nej, det kan dom kanske inte, men låt bli ändå. Jag bli ju kåt! – Lätt avhjälpt, skrattar jag, och för snabbt in en hand under bikinitrosorna och låter två fingrar slinka in i slidan. Snabbt kniper Karin ihop benen, men det är redan för sent, för jag har ju redan fått in fingrarna i fittan och juckar in och ut. – Nej Göte, inte här. Du vet ju att jag skriker när det går för mig. Vad ska folk tro? – Det får du förklara för dem efteråt. – Nej, snälla Göte. Sluta! Men på samma gång särar hon mer på benen. Munnen säger ett, men kroppen vill något annat. Det tar som vanligt inte många minuter innan det går för lilla Karin med ett ”iiiii”, och jag känner hur hon skakar till. Nu har vi sådan tur att precis när Karin skriker ut sin orgasm, passerar det ett flygplan över sjön så ingen hör hennes skrik, men det är hon inte medveten om. När Karin har samlat ihop sig säger hon tyst: – Vi går upp till filten, Göte. – Ok, men först får du gå upp och förklara för folk varför du skrek så. – Nej, Göte, du är inte klok. Jag skäms. Jag skrattar bara till svar. – Vad skrattar du åt? Är det så roligt när jag skäms? Men så blir hon medveten om mina tankar, för hon fortsätter: – GÖTE! Låt bli att skrämma mig har jag ju sagt! Det var ju ingen som hörde när jag skrek. – Det var bara för att du var så ”näbbig” förut. – Åh Göte, jag älskar dig såå ... På väg upp ser jag att Karin fortfarande har brösten fria under överdelen, och när jag frågar om hon ska gå upp så försvinner hon snabbt ner under vattnet och rättar till bikinin. När vi har lagt oss tillrätta på filten frågar jag: – Ska du inte sola brösten som dom andra tjejerna gör? – Nej, du är inte klok. Det vågar jag inte. – Lägg dig på mage. – Varför då. – Det märker du snart. När Karin har lagt sig på mage knäpper jag upp bikiniöverdelen, och Karin fnissar: – Nej, låt bli, Göte. Du är inte klok. Låt bli. Hon gör inget för att hindra mig, och när bikinin är uppknäppt drar jag av henne den och lägger den utom räckhåll för henne. – Vänd på dig nu då. – Nej, nu är jag ju ändå naknare. – Inte naknare än dom andra tjejerna som är utan överdel. – Nej, jag skäms för att visa mig så. – Vill du ha en kyss? – Karin tittar sig försiktigt om innan hon svarar: – Nej, inte här bland allt folket. – En snabb puss då? – Jaa, och så vänder hon upp huvudet. – Vänd på dig då. Med stor tveksamhet vänder Karin på sig, medan hon skyler brösten med händerna. – Ta bort händerna, sötnos. Ska det vara några händer på dom brösten så ska det vara mina. – Nej, inte nu, det är för många som kan se oss. Hon tar i alla fall bort händerna, varefter hon får sin puss, och sedan ligger hon kvar på rygg med brösten pekande rakt upp. Karins bara bröst är tydligen som ett par magneter på ”strandraggarna”, för dom samlas åter i närheten av oss, där dom ”kråmar” sig var och en på sitt sätt. Jag småskrattar för mig själv. För jag vet ju att dom spiller sin tid i onödan. – Vad skrattar du åt, Göte. – Åt småpojkarna som försöker imponera på dig. – Det har dom inget för. Jag älskar bara dig. – Jag vet älskling. Det är därför jag skrattar åt dem. – Ska vi bada, Göte? – Visst. Kom igen bara. Hand i hand springer vi ut i sjön, Karin med tuttarna fortfarande fria, och dom mest efterhängsna grabbarna följer efter oss. Undrar vad dom hoppas på? Att jag ska drunkna kanske, så dom får en chans. Så förflyter dan. Vi solar en stund, och badar lite. Solar en stund till, och badar lite igen. Allt eftersom tiden går tröttnar den ena efter den andra av Karins beundrare, eftersom dom inte får något gensvar från hennes sida, och till slut är det bara en kvar som står där och försöker spela med dom små muskler han har. Det är en ganska solbränd kille med nästan svart hår, men till slut tröttnar jag på hans uppvaktning och kan inte hålla mig längre utan säger: – Det är ingen idé att du försöker grabben. Min dotter har bestämt sig för att hennes kille ska vara lika ljushårig som hon är, så du slösar bara bort din tid. Med slokande axlar dryper även han iväg, och Karin fnissar: – Varför sa du att jag var din dotter? – Jag tyckte inte att han hade med sanningen att göra. Johan har ju sagt hur ont alla här har av allting. – Jaa, säger Karin fundersamt, tänk om dom fick reda på att jag är ett spöke, och att vi älskar varandra. Så sneglar hon på mig och fortsätter fnissande: – Pappa! – Passa dig, unge. Som pappa har jag rätt att smiska dig! – Hi, hi, hi, nej du, nu lurar du mig inte igen. – Morrr. Din lilla näbbgädda. – Hi, hi, hi. Ska vi bada ... pappa. – Ja, det kan vi göra, så ska jag passa på att dränka dig. Ditt lilla odjur! – Hi, hi, hi. Älskar du mig inte längre, pappa? – Nix! Nu ska jag se till att du kommer till din mamma så fort som möjligt! Först är Karin alldeles tyst och hon bleknar märkbart, sedan säger hon lättad: – Nu lyckades du allt skrämma mig riktigt ordentligt, Göte, innan jag hann läsa dina tankar trodde jag faktiskt att du menade allvar. – Vill du ha en kram, flinar jag och håller ut armarna. – Göte, jag älskar dig, mumlar Karin medan vi kramar om varandra. Efter kramen lägger jag ner henne på rygg igen, varefter jag hoppar upp och sticker iväg med orden: – Sist ner i vattnet är en potta. Jag räknar kallt med att nu vågar hon inte ”fuska” genom att ”försvinna” och komma fram nere i vattnet, och det gör hon inte heller, så jag ”vinner” lätt. Efter badet frågar Karin: – Ska vi gå hem så du får något att äta, Göte? Jag känner att du är hungrig. – Då ”känner” du alldeles rätt älskling, jag är ordentligt hungrig nu, så det ska smaka bra med lite mat. När vi går är det inte tal om att gömma tuttarna inte, utan Karin går rak i ryggen med högburet huvud förbi dom badgäster som fortfarande är kvar på stranden. När vi är inne i skogen ser jag att Karin hade rätt om myggorna. Dom är inte ett dugg intresserade av henne trots att hon går i bara bikinibyxorna. Mig däremot anfaller dom som dom värsta kamakaziebombare, och dom har mycket att anfalla eftersom jag bara har badbyxorna på mig. Livet är allt bra orättvist ändå. Ungefär halvvägs hem, när vi är mitt i skogen, säger Karin tyst med kelsjuk röst: – Göötee. Jag förstår direkt vad det är med henne, så jag härmar hennes trånande röst när jag svarar: – Jaa, Karin, vad vill du? – Låt bli att reta mig, fnissar hon, medan hon stampar med foten i marken och försöker låta arg. Jag är ju såå kåt! – Hur kan du vara såå kåt nu igen, fortsätter jag att härma henne. – Jag fick ju inget i morse. – Nej, bara för att du gick upp och lagade frukost åt mig. – Jaa, där ser du själv. – Men det gick ju för dig två gånger i Johans hammock, och en gång ute i sjön. – Jamen ... det är ju såå lite. – Ja, det är ju såå lite såå. – Göte! sluta reta mig annars lämnar jag dig direkt och går till mamma. – Som du vill älskling, tack för det som har varit, skrattar jag. – Dumma dig, fnittrar Karin. Varför kan inte jag lura dig när du kan lura mig så lätt? – För att du är så himla lättlurad. – Det är jag inte alls, skrattar Karin och stampar med foten i marken igen. – Nej, jag vet älskling, jag skulle tro att det är för att jag är så mycket äldre än dig, och har varit med om så mycket mer. – Ja, kanske det, men jag älskar dig i alla fall. – Och jag älskar dig, fast du börjar bli väldigt ”näbbig”! – Hi, hi, hi. Jag smeker Karin över rumpan innan jag för ner handen innanför byxorna och nyper lätt. – Nej, inte nu Göte, fnittrar hon, det kommer folk bakom oss. – Ja, jag hör det, så du får vänta tills vi kommer hem och jag har ätit. – Jag vet, men jag är ju bara såå kåt. Väl hemma bestämmer jag mig för att det får bli ”snabbmat”, så jag plockar fram ett paket med djupfryst Pytt-i-panna som jag säger till Karin att värma upp i stekpannan. Medan Karin rör runt i ”pytten” passar jag på att smeka henne över brösten, och hon piper: – Nej. Göte. Inte så nu. Du vet ju hur kåt jag blir då. – Jamen bli kåt då, skrattar jag, och smeker henne över den lilla rumpan, innan jag låter handen glida fram över magen och ner innanför bikinibyxorna. – Nej. Göte, låt bli. Akta maten, piper Karin på samma gång som jag låter fingrarna glida in mellan blygdläpparna. Jag tycker att det är trångt med bikinibyxorna i vägen så jag drar helt resolut ner dem, och Karin gnäller: – Nej Göte, du får inte göra så nu, men på samma gång kliver hon självmant ur byxorna när dom hamnar på golvet. – Ställ dig bredbent älskling, viskar jag i örat på henne, och hon är inte sen att göra som jag säger. Min först tanke är att knulla henne bakifrån där hon står, men eftersom hon är betydligt kortare än mig kommer jag för högt upp, och skulle jag kröka på knäna så mycket att jag kom i lämplig ”knullhöjd” skulle jag inte orka hålla på så värst länge innan jag fick kramp, så det får bli en fingerpulla. Med den ena handen smeker jag hennes bröst medan jag med den andra masserar den lilla klittan, och det tar inte lång stund förrän Karins lilla orgasmskrik talar om för mig att det går för henne. – Hur går det med maten, älskling? Är den klar ännu? – Hur tror du att jag ska kunna koncentrera mig på din mat när du gör så med mig? – Det är din plikt som min lilla piga. – Låt mig vara ifred då, fnittrar Karin – Nix, eftersom du är min lilla älskarinna också så ska du ställa upp när jag känner för det. – Åh, Göte, du är omöjlig, men jag älskar dig såå mycket ändå. – Och jag älskar dig. Det är därför jag är så omöjlig. – Åhh, Göte. När jag har ätit och Karin har dukat av får hon lägga sig framåt över köksbordet och då kommer hennes lilla söta rumpa i alldeles perfekt knullhöjd. Det är nästan så man kan tro att köksborden är tillverkade i den höjden bara för det. – Är du fortfarande kåt, Karin? – Ja, jag är såå kåt, älskling. Knulla mig är du snäll. Jag är inte nödbedd, utan pressar in kuken i den härligt trånga slidan, som fortfarande är våt efter fingerpullandet, utan några större svårigheter. När jag är ända inne tar jag ett stadigt tag om hennes höfter och börjar knulla i långa hårda tag, medan Karin stönar svagt för varje stöt jag gör. Karin är lika ”lättknullad” som vanligt så redan efter några minuter går det för henne med ett gällt ”iiiii”. Jag gör ett litet uppehåll innan jag börjar knulla igen, och när jag efter en liten stunds intensivt stötande känner att nu är det snart färdigt för mig också skriker Karin återigen ut sin orgasm. Det behövs inte mer än ett par extra kraftiga stötar, så att bordet flyttar sig framåt, innan jag också kommer i långa kraftiga sprut. När jag har hämtat andan lite drar jag mig ur den lilla trånga fittan, och innan jag sätter mig på kökssoffan klappar jag Karin lätt i rumpan och säger: – Tack, älskling. Du är helt underbar. Medan Karin fortfarande ligger kvar framåtlutad över bordet fnissar hon flämtande: – Det är nog tur att jag redan är död, för annars hade du säkert knullat ihjäl mig. – Ja men du sa ju att du var såå kåt, och jag vet inte så mycket annat som hjälper mot kåthet. – Åh Göte, jag älskar dig såå mycket, fnittrar Karin, medan hon reser sig och ger mig en hård kram. Jag drar ner henne i knät, och vi sitter en stund och bara småkelar med varandra innan jag tänker: – ”Fan vad jag kommer att sakna dig när du lämnar mig”. – Jag vet, och jag kommer att sakna dig också. Så glömde jag då tankarna igen, men denna gången gjorde det ju inte så mycket. – Ska vi gå upp till Johan och lämna tillbaka badrocken? – Ja, det kan vi göra. Var är överdelen till bikinin? – Måste du ha den på dig bara för att du ska gå bort till Johan då? – Hi, hi, hi. Nej, det behöver jag väl inte ha. – Så du är inte blyg nu längre då? – Joo, men bara lite. Hi, hi, hi. När vi kommer bort till Johan går han och klipper gräsmattan i andra ändan av trädgården, så han varken ser eller hör oss. – Vi sätter oss här i hammocken så länge. – Ska du inte säga till Johan att vi har kommit? – Nej, han upptäcker oss säkert ändå så småningom. Medan vi väntar på att Johan ska få syn på oss pratar vi om den tiden som har gått efter det att Karin visade sig för mig första gången där i dörrhålet till köket, och Karin säger: – Oj vad rädd jag var för dig då. – Varför det? Verkade jag inte tillräckligt snäll tyckte du? – Joo, men jag var jätterädd ändå. Nästan alla andra som har sett mig har ju bara skrikigt högt och kastat allt möjligt på mig. – Men det gjorde inte jag. – Nej, men jag var ju blyg och nervös också. – Men det var du inte den fjärde kvällen när du klädda av dig naken i sovrummet. – Joo, det var jag visst. Det var väldigt nära att jag hade lämnat dig då när du tittade så på mig ... och aldrig mer kommit tillbaka. – Det hade väl varit synd. – Jaa, för nu älskar jag dig såå ... Karin slänger sig över mig och kramar länge och hårt. När hon släpper taget ser jag att tårarna rinner på henne. – Varför gråter du, Karin? – För att jag är såå lycklig, och för att jag älskar dig såå mycket. – Och jag älskar dig, Karin. Väldigt mycket. – Jag känner det. Men ändå vill du att jag ska lämna dig och gå in i ljuset. – Ja, det vill jag. Det är bara för att jag älskar dig så mycket som jag gör, och för jag tror att du kommer att bli ändå lyckligare när du kommer dit. – Åhh, Göte älskling, mumlar Karin, och så kommer tårarna strömmande på nytt innan hon kramar mig hårt igen. Så hör vi att Johan närmar sig med gräsklipparen bakom hammocken och Karin torkar snabbt bort tårarna, men han ser oss tydligen inte, för han vänder och går tillbaka igen, så vi fortsätter att prata. – Den andra natten jag låg i torpet tyckte jag att det kändes som om någon tittade på mig innan jag somnade. Gjorde du det? – Ja, då stod jag länge där i sovrummet och tittade på dig. – Varför då? – Jag undrade om du var så snäll som du lät. – ”Kände” du av mina tankar då för att få reda på det? – Nej, det var för tidigt. Jag kunde inte det då. – Dagen efter då, när jag var ute i trädgården. Då tyckte jag att någon tittade på mig flera gånger. – Ja, det var jag, men då kunde du inte se mig. – Följde du med mig ner till sjön när jag skulle bada också? – Nej, jag ville inte gå så långt då. – Varför det? – Jag tycker att det alldeles för mycket folk där. Jag blir osäker när det är så mycket folk omkring mig. Nu kommer Johan på nytt, men han ser oss inte denna gången heller, så vi fortsätter att prata. – Den tredje kvällen då, när du satte dig jämte mig i soffan, var du inte rädd då? – Joo, jag var väldigt rädd. Men då kunde du inte göra mig något ont. – Men om jag hade försökt? – Då hade jag aldrig kommit tillbaka till dig mer. – Men senare på kvällen, när jag hade lagt mig, då var du ju i sovrummet. – Ja, jag stod där igen och tittade på dig då. – Varför då? – Jag hade börjat tycka om dig redan då, viskar Karin medan hon rodnar svagt. – La du dig jämte mig som jag sa? – Ja, det gjorde jag, men då kunde du inte känna mig. – Men dagen efter när jag gick i skogen och det blev så dimmigt. Varför stoppade du mig när jag var på väg att gå rätt ner i tjärnen? – Jag hade nog börjat älska dig lite redan då, bara för att du verkade så snäll, så jag ville inte att du skulle drunkna. – Och så visade du mig hem i dimman. – Ja, jag förstod att du inte skulle hitta annars. Nu kommer Johan tillbaka för ett nytt varv, men han ser oss inte denna gången heller. – Du, Göte. – Ja älsklingen min. – Tack för att du tog med mig till kyrkan så jag fick träffa Pelle. – Det gjorde jag bara för att du skulle förstå att alla präster inte är likadana som prästen på ”din” tid var. – Jag vet, och om inte jag hinner träffa honom igen så måste du hälsa och tacka för att han begravde mig riktigt. – Jag lovar, älskling. Medan vi pratar håller jag armen om Karin och smeker hennes bröst lätt. – Låt bli mina bröst, Göte, fnittrar hon, du vet ju jag blir så kåt när du gör så. – Vi får väl knulla här i hammocken då. – Nej, du är inte klok, Göte. Johan kan ju få syn på oss när som helst. – Då får han väl hänga med då. – Nej! Det är bara dig jag älskar! Jag ... Men Göte, nu lurade du mig igen. Du vill inte alls att Johan ska göra något sådant med mig. – Nej, jag vill ha dig för mig själv, men jag älskar att retas med dig. Privata kommentarer: gote_borgare@hotmail.com |